konstnären Jerry Anderson

konstnären Jerry Anderson

Om Jerrys sida

Konstnären Jerry Anderson, född 1939 i Arvika, avled i sitt hem i Olofstorp utanför Göteborg den första februari 2013, omgiven av hustrun Malou och döttrarna Cajsa och Stina.

På denna blog samlar vi information och bilder om Jerry.
Om du har något du vill dela med dig av - en bild på en tavla du äger, en anekdot om Jerry, ett minnesord, ... så kan du mejla cajsa.lisa.anderson () gmail.com
(och om du tycker att något skall tas bort så hör av dig)

En rikt begåvad konstnär

MinnesordPosted by Cajsa Lisa 15 Mar, 2013 12:34:17
ARVIKA NYHETER fredag 22 februari 2013
Till minne. Jerry Anderson

En rikt begåvad konstnär

En kväll i slutet på 1970-talet, på hemväg från Konserthuset, gick jag förbi Galleri 69 på Avenyn och såg plötsligt en stor tavla som föreställde en vas med blommor som täckte större delen av skyltfönstret. Förstummad och fastnaglad stod jag länge och betraktade tavlan.

Det omedelbara intrycket den lämnade var den nästan överdimensionerade rikedomen av blommor, som med sin färgprakt riktigt lyste ur målningen, samt djärvheten och virtuositeten i penselföringen. Ja, den utstrålade musik helt enkelt.

Vid första ögonkastet var jag inte medveten om att det var Jerry Anderson, som målat tavlan förrän jag observerade signaturen nedtill.

Tanken svindlade bakåt i tiden till 50/60-talets Arvika, då vi spontant möttes på stan och utbytte några tankeväckande ord. Detta var emellertid mitt första möte med koloristen Jerry Andersons måleri.

Personlig bildvärld

Jag har alltsedan denna dag fascinerats av hans ohämmade intensitet och lyskraft i färgpaletten och förmågan att skapa en helt egen och personlig bildvärld till form och innehåll, men som, bygger påkända scenerier och motiv, med speciell förkärlek för det kustnära landskapet.

Åter till 50/60-talets Arvika. Läroverkets aula var platsen, eller kanske bättre ”musikens Mecca”, där musikhungrande ungdomar, som älskade den klassiska musiken, fick stilla den värsta hungern. Detta var Arvika konsertförenings konsertsal, där många av denna tids främsta internationella artister konserterades.

Det var här som Jerrys och mina musikaliska vägar korsades för första gången. Konserterna här var grogrunden och inspirationskällan till egna prestationer på musikens område. Musikskolan gav oss möjligheten att visa våra färdigheter vid de regelbundet återkommande elevkonserterna på våren varje år.

Pianisten Jerry

Jerry visade då sina pianistiska kunskaper i en sonatsats eller ett stycke av någon av de stora klassiska kompositörerna, där Mozart, Beethoven och Schubert givetvis intog rangplatserna.

Sedan denna tid låg musiken alltid Jerry varmt om hjärtat, och han talade gärna om sina stora musikaliska upplevelser som var en stark drivkraft och aldrig sinande inspirationskälla genom hela livet.

Konfrontationen med Jerrys konst, som drabbade mig den där kvällen vid Galleri 69 ledde senare till en varm och nära vänskap.

Det är med tacksamhet som vi minns alla åren och saknaden efter honom blir stor, men minnet av denna så rikt begåvade konstnär kommer alltid att leva.

Christer Thorvaldsson

[tidigare konsertmästare vid Göteborgs symfoniker]



  • Comments(0)//jerryanderson.cajsalisa.net/#post39

sidan 37

MinnesordPosted by Cajsa Lisa 12 Mar, 2013 14:04:51

GPs minnesord i PDF-format

  • Comments(0)//jerryanderson.cajsalisa.net/#post38

En sann skröna

MinnesordPosted by Cajsa Lisa 11 Mar, 2013 20:11:35
Flanörerna

Tillägnad Jerry Anderson in memoriam

I nysnön på Kôrkgata syntes spåren av flanerandets mästare, katten.
Kan någon ta sig fram i tillvaron lika lättsamt som dessa varelser?
Ruben och Jerry bestämde sig för att se vart spåren tog vägen. På väg
bort från busstationen ringlade de än hit än dit. Vid planket vid
öppna tomten måste de två hejda sig. Här hälsade Ruben och Jerry
alltid på mannen i murgrönan. Övriga Arvikabor förstod nog inte
riktigt varför de alltid hälsade upp mot brandgaveln just där, på
någon till synes högt däruppe. De kunde ju inte veta att mannen i
murgrönan bott däruppe så länge att hans hud blivit grönaktig och var
svår att uppfatta. Hur han nu hade det ställt när det var vinter måste
undersökas. De tog några steg in på gården.

Snart nog gick färden vidare. Ruben hade sina lyxiga Ballyskor på sig,
några andra hade han inte, För varje steg fick han slänga till med
foten så att den lösa skosulan kom på plats igen. Så kom en polisbil
förbi. Våra flanörer gick lugnt vidare. När polisbilen rundade hörnet
nere vid stadsparken där polisstationen låg tog sig de två herrarna på
promenad desto raskare runt hörnet vid Domus upp på Tôrggata.

Poliserna hade känt igen dem, rundade kvarteret och var snabbt
tillbaka. I hörnet av Kôrkgata och Tôrggata gick de ur bilen och
spanade i alla riktningar. Ovanför dem tittade Jerry och Ruben rakt
ned på dem från parkeringen på Domustaket och insåg att nu var det
allvar. När de drog sig tillbaka till sin gemensamma bostad, en
källare på 6 kvadratmeter högt upp i änden av Östra Esplanaden, stod
polisbilen där och väntade. Bostaden var passande för två
frihetstörstande konstnärssjälar i väntan på bättre tider, men för
tillfället var den inte användbar.

Nu kan man undra varför de två höll sig undan för polisen så ihärdigt.
Jerry Anderson var målare och åkte då och då in i sinkabirum. Det var
normal behandling på den tiden av de som totalvägrade värnplikten. Man
tog det lite i taget. Först en månad i fängelse och så ut igen. Hade
man sedan inte tagit sitt förnuft till fånga fick man sitta inne en
längre tid. Så höll det på sådär tills mans suttit inne minst lika
lång tid som de som gjorde värnplikt var kvar i det militära, men mer
sönderhackat för att det skulle ha avskräckande effekt. När detta
händer i början av 1960-talet är det långt till det som ska hända
senare. Fortfarande kunde man bli fälld för att skriva Vägra värnplikt
på en affisch eller ropa det på en demonstration medan
Säkerhetspolisen flitigt dokumenterade det som vilka som deltog. I
slutet av 1960-talet tyckte statsminister Tage Erlander att det fick
vara nog och avfärdade anklagelser mot uppmaning till värnpliktsvägran
för att vara ett allvarligt lagbrott. Totalvägrare började behandlas
bättre men det visste inte våra två flanörer när de sökte någon
tillflyktsort längs Arvikas gator. Förr eller senare skulle Jerry
förstås bli intagen, det visste han. Men nu var det så att han
föredrog att vara inlåst på sommaren framför att vara det på vintern
så tills vidare ville han hålla sig undan.

Ruben Björk var filmmakare. På somrarna gjorde han filmer om resor och
på uppdrag för kommuner och industrier. På vintrarna visades filmerna
på de livaktiga hembygdsgårdar och folkets hus som fanns överallt. En
gång när han och hans medhjälpare Jan Rönstad plockade upp
utrustningen för en visning i Gunnarskog kom inte en enda besökare.
Det visade sig vara VM i ishockey på TV. En ny tid hade kommit och i
väntan på vad en filmmakare kunde göra härnäst passade en billig
källare bra som bostad. Mindre bra passade det att behöva jagas av
polisen för en delgivning på 125 kronor för en parkerad bil i Skåne.
Bilen hade kanat av vägen och en bärgare skulle ta hand om saken men
det hade inte blivit gjort vilket ledde till böterna. Det passade för
tillfället Ruben lika lite som det passade Jerry att gå i
fängelse direkt. Ruben hade jobb på gång i Stockholm men några pengar
hade han ännu inte fått in. Så även han behövde hålla sig undan
polisen.

Goda råd var alltså dyra. Jerry drog sig plötsligt till minnes en dam
som bodde i höghusen på Styckåsgatan. De två fann genast ett ärende
dit. Där blev det osedvanligt kärvänliga samtal till långt in på
natten trots att ingen av de två förut visat något starkt intresse för
den de nu uppvaktade. Men hur länge som helst kunde de två inte hålla
sig kvar. Jerry kunde för fot bege sig till föräldrarna i Mosseberg
förbi alla farliga vägar med möjliga polisbilar men för Ruben som
skulle till Stockholm var det svårare.

Nu råkade det vara så att paret Nils och Elisabeth Håkansson nästa
gryning skulle åka hem till Stockholm. Håkanssons gjorde
filminspelningar i Mangskog om husförhör och annan hembygdshistoria.
Här hade Ruben filmat och Jerry varit med. Trångt hade det varit under
låga stugtak och obekvämt under ett ljudisolerande täcke bakom kameran
i värmen från fotolamporna. Ruben drog sig nu till minnes deras
planerade avfärd och möjligheten att komma ut ur staden. Utöver den
passande tidpunkten var det ytterligare en passande omständighet med
paret Håkansson. Deras General Motors bil hade av någon anledning som
ingen kunde begripa baksätet bortmonterat. Utan att väcka någon
uppmärksamhet kunde Ruben obekvämt sjunka ned på golvet utan insyn
utifrån och även han ta sig bort från lagens långa arm. De två
flanörerna kunde fullfölja det dygn som gått lika frimodiga som när
det börjat.

Tord Björk



Ovanstående berättelse fördes fram muntligt till minne av Jerry
Anderson på gravöl 15 februari hemma hos Malou Olsson i Olofstorp.
Jerry Anderson föddes i Arvika 1939 och var målare, främst verksam i
Göteborg. I begravningskapellet hade minnesorden beskrivit honom som
en något framåtlutad flanör, rak i själen, en människa ständigt
närvarande i samtal och i måleriet. De sista årens sjukdom hade märkt
hans gång men inte nyfikenheten på naturen, medmänniskor, penseln drag
och frihetens låga. Historien har jag burit med mig genom livet som en
upplyftande bild av småstaden och friheten. Den är nedtecknad så som
min far Ruben Björk nyligen återberättat den för mig och som Jerry
Anderson i samtal bekräftat.

I minnesorden påstods också något om jössehäringars sätt att berätta
historier som jag fick anledning att protestera mot under gravölet med
flera jössehäringar på plats. Vi omgärdades av Jerry Anderson
färgmyllrande och intensivt närvarande måleri med hans storverk med en
dal som en enda stor trädgård för människor och vilda djur i centrum,
en trädgård som han sedan odlat och grävt fram på den egna tomtens
branta sluttning ned mot dalen. En målning och en trädgård som han nu
till slut gått in i som vi alla gör en dag. I minnesorden sas att
Jössehäringar gärna bättrar på sanningen lite grann. Det är inte sant
hävdade jag. Hemligheten bakom jössehärshistorier är en helt annan som
man naturligtvis håller tyst om så ingen annan ska få reda på den. Den
ena är att det är i grunden en och samma berättelse som växer fram i
samspelet mellan alla närvarande så som Jerry Anderssons målningar
talar till oss om alla former och färger vi har omkring oss och det
liv vi lever. Ut ur olika skärvor av historier fogas ständigt på nytt
upp en sann historia. Den andra är att när berättelsen är som mest
otrovärdig, då ska den vara sann.

  • Comments(0)//jerryanderson.cajsalisa.net/#post37

...

MinnesordPosted by Cajsa Lisa 11 Mar, 2013 19:35:36


  • Comments(0)//jerryanderson.cajsalisa.net/#post36

Minnesord i GP

MinnesordPosted by Cajsa Lisa 11 Mar, 2013 19:03:05
10 Mar 2013
Jerry Anderson

Konstnären Jerry Anderson, 73 år, Olofstorp, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Malou, och döttrarna Cajsa och Stina med familjer.

Jerry Anderson föds 1939 i Arvika. Måleriet blir hans passion och han har sin första separatutställning i Konstkällaren i Arvika 1966 med akrylmålningar inspirerade av Erland Brand. Det blir mer än 60 utställningar. Efter några år tar oljan över och bilderna blir som en japansk trädgård där gudomen tar form i naturen – som i hans egen målande trädgård i Olofstorp. Vi hör honom vid pianot med Bach och Scott Joplin, och möter hans kärlek till Grekland, litteraturen och Kazantzakis texter. Han är som Calvinos klätterbaron på utflykt i Djuna Barnes skogar, i ständigt arbete i ateljen eller i trädgården, och samtidigt nära Malou, Cajsa, Stina och barnbarnen.

VI MÖTS I Arvika men hamnar i Göteborg, dit Jerry kommer 1967 trots att Stockholm väntar. Uppväxten i Mosseberg utanför Arvika lever i hans varma muntlighet och blixtrande replik. När vi ses växer samtalet kring Chopin, vårt Galleri Heden där Malou kommer på ett första besök 1970, Alexandriakvartetten, Galleri Leger, Robert Musil och Göta-Ramar. Malou hastar till tåget till Alingsås, Jerry passerar Corners konstmaterial, Cajsa och Stina hämtas på dagis, mat lagas innan Malou kommer hem. Kenneth Åbergs gallerier, museet i Mölndal, Gyllene Prag och Kometen, Haverdals stränder, Mandal, Krapplack, Mollösund, Kornö, Ruben, Stefan, Erik och Reidar – samtalen med alla vänner, kollegor och kunder. I ateljen ser vi spåren av fingrarnas snabba flykt som över pianots tangenter. Sittande på golvet arbetar han sig under åren genom palettens alla färger. Här finns lättheten i anslaget förenad med uthålligheten, och hans trädgård med rötter i Wu Tao-tsu.

JERRY ANDERSONS LIV och konst är flöde utan början och slut, sprudlande humoristiskt och disciplinerat uthålligt. Han går in i ateljen varje morgon, en kopp kaffe och några skisser när det inte är tusentals granar som med fugans stränga mani tränger sig in i Klarälvens dalar. Bilderna är variationer över naturens tema, där handstilen förändrar sig, pastöst eller terpentinskyar, kromgult direkt ur tuben eller smutsigt neapelgult. Är det gränsbygdens närhet till Norge och Jerrys rötter i Oslo som gör att han återkommer till norska fjäll och fjordar i alla årstider. Det är samma öga, hjärta och hand som arbetar, som gestaltar den generösa öppenheten hemma hos Malou och Jerry och deras levande måltider. Han bjuder in oss till en oändlig resa.

För alla vänner

Jan-Erik Johansson
Dag Köhlqvist
Christer Thorvaldsson


  • Comments(0)//jerryanderson.cajsalisa.net/#post35

pappa Jerry i mina första dagböcker

MinnesordPosted by Cajsa Lisa 22 Feb, 2013 16:16:01
Jag läser mina gamla dagböcker för att spåra mitt liv med pappa. Om man läser mina första riktiga dagböcker, skrivna 1981 - 1983 så har man redan läst om de viktigaste ingredienserna i vårt liv. Åtskilliga rhododendronplanteringar noteras, stenar som släpas och flyttas med spaklyftblock (hur många 11-åringar kan det ordet?), naturliga bäckar i skogen som vi "förbättrade" och konstgjorda som lektes fram i trädgården. Svampplockning och den mer obskyra insamlingen av frostnupna slånbär.

Beskrivningar av vernissager som oftast var spännande - men Arvika i november klassade jag som urtrist. Långpromenader runt Göteborgs olika stadsdelar - i mörkret med min hand i pappas hand. Böcker om träd och trädgårdar som jag gick och lånade på biblioteket medan pappa lagade middag. Barnprogram på TV då pappa låg på golvet på en grön madrass, med mig på ena sidan och lillasyster Stina på andra sidan. Pianoövningar, radiokonserter som pappa dirigerade med tårna och Wagneropera på TV sena söndagskvällar i oktober 1983. Glädje när jag fick följa med och skissa i Haverdal eller måla i ateljén, saknad när pappa åkte till Göteborg eller Arvika några dagar under sommaren.

Alla vännerna finns med i dagböckerna - Dag som ordnade fester eller kom på oväntade besök, Janne som slängde oss upp i taket och alltid fick oss på bra humör, Erik som spelade schack med pappa och besökte Olofstorp med alla tre sönerna, den mystiske Reidar som tycktes framkalla skyfall vart han än åkte, och Jörgen som inte längre levde men som ändå fanns kvar och vars barn jag kallade kusiner. Och självklart nämns också kvälls-knäckemackorna i dagböckerna. På ett sätt har ingenting hänt på 30 år. Men det känns som om det alltid hände nya saker. Till och med knäckemackorna med ost - som i princip var identiska varje kväll - känns som om de (eller snarare omständigheterna kring dem) alltid var unika.



  • Comments(0)//jerryanderson.cajsalisa.net/#post32